Tips från mig till er

Hej igen!

 Jag går igenom en väldigt tuff period nu och sen en tid tillbaka. Jag har otroligt mycket ångest som gör att jag inte kan posta alla inlägg här som jag skulle önska att jag kunde. 

 Men jag fick en fråga efter senaste inlägget som jag faktiskt kan svara på! Så jag hoppas att det kan hjälpa någon. 

 Frågan var (ungefärlig) vad gör jag för att må bättre och vad jag gör under de mörkaste dagarna för att stå ut med dagen.?

 

Jag kom till en punkt, för några månader sedan, där jag kände att nu måste JAG göra det JAG kan för att må bättre. Såklart måste jag äta mediciner i mängder. Men de bekommer mig faktiskt inte. Tvärt om. Jag äter så mycket jag behöver om de så är 30 tabletter om dagen, vilket det ungefär är för tillfället. 

Men de är ju faktiskt vetenskapligt bevisat att motion, träning, bra mat och rutiner hjälper, absolut inte botar, men hjälper mot depression. Även mot mani, som är mitt sjukdomsfall. 

Så en dag så bestämde jag mig bara för att nu måste jag ändra på mitt liv. I den mån jag kan. 

 

Innan den här insikten kom. Då såg en typisk dag för mig ut som följer: 

Jag sov från ca 21/22- 12/13 tiden. Så alltså ca 15 timmar. Plus att jag bland kunde sova middag på 1-2 timmar. Så de var sova, äta, gå på toa. Dock var jag under den tiden på tok för deprimerad för att kanske göra något annat. Men när jag hämtat mig hyfsat så kom till den här insikten, som jag nu ska berätta efter lång utläggning haha!

 

Jag började med att införskaffa en väggkalender, ni vet en sån där som mamma och pappa, mormor och morfar har. Köpte på personligalmernacka.se så jag kunde göra den lite inbjudande och anpassad för mig och mina behov. Så jag började skriva upp där vad jag skulle göra under veckan, en vecka i taget. Kan vara en så banal grej som att ’gå och tvätta’. Men jag skriver också upp vilka dagar jag ska träna. För mig har det blivit måndagar, onsdagar och fredagar. Med lite diffar hit och dit. För varje grej jag gör så checkar jag av med en grön penna (också ett tips att köpa pennor i olika färger, gör det hela lite mer festligt) 

Jag ställer 2 klockor varje morgon, en på 08.20 och en på 08.30. Tillåter mig att snooza till max 09.00. I början var maxgränsen 10.00, de sämsta dgarna 11.00, för att jag var så otroligt trött. Men låt det vara ok! Man måste börja någonstans. Även om jag inte kommer upp ur sängen innan 09.30 så ska jag ändå se till att vara vaken innan 09.00. Sen kan jag ligga och titta på telefonen i en halvtimme. Men jag är vaken! 

Under dagen försöker jag hålla mig vaken, alltså inte sova middag fastän jag ofta känner mig helt slut. Men detta för att jag vet att då sover jag bättre och det blir lättare att komma upp. 

Jag och Kalle (min räddare) ser alltid till så att det finns hälsosam mat hemma och nära till hands så jag får i mig mat regelbundet. Det är också SÅ viktigt! Äta regelbundet och ordentligt. Inte fuska med att skippa lunchen eller mellanmålet t.ex. Jag försöker så gott det går att äta med ca 3 timmars mellanrum. 

 

De här är saker man absolut INTE vill göra när man är deprimerad. De är det sista man vill göra när man är nere i det där förbannade mörka hålet. Men tyvärr är det de vi måste göra, vi som är där. Vi måste göra, i princip, ALLT vi INTE vill göra.. De i sig är en kamp, för varje liten sak att ta i tu med. Om de så bara är att ta tallriken till diskbänken. Men de är det vi måste göra för att någon gång i framtiden få må bättre. Jag mår fortfarande inte bättre utav det. Men jag VET att jag måste göra det. För framtiden. 

Så i stora drag är mitt tips till er som lider av psykisk ohälsa och säkert till er lyckligt lottade som inte lider av psykisk ohälsa:

Håll rutiner, rör på dig och gör tvärt emot vad du vill, så gott du kan. 

Men kanske också de viktigaste av allt, som min otroligt kloka psykolog sa: ”Vi vet att inte socker är bra för kroppen, men i dom mörkaste stunderna så kanske du ska tänka mer på vad själen mår bra av!” Så alltså de ÄR okej att unna sig. Mår du skit en dag, ja men åk och köp den där glassen, godiset eller chipsen som du vill ha. Vi måste tänka på att själen faktiskt kanske behöver det någon gång ibland, inte varje dag, men ibland! 

 

Hoppas det här kan hjälpa någon och att allt det här makes sense. Vill också nämna att så fort jag mår bättre, någon gång i framtiden, vill hjälpa andra med psyisk ohälsa så mycket jag bara kan. 

Så kom gärna med fler frågor och tips på inlägg ni skulle vilja att jag skriver.

Ta hand om er och var snälla mot varandra, man vet aldrig vad en människa man möter går igenom <3

Kramar!

Fortsättningen...

Hej, länge sen nu igen.. 

Tänkte att jag skulle försöka sätta ord på hur mina senaste, snart, 6 månaderna har varit sedan jag skrev det senaste inlägget här. Finns risk för lite upprepning sen senast, men de får ni leva med :) Vill dessutom slänga ut en liten varning, att ni som har en tendens till att få dumma idéer av när andra pratar om självmordstankar osv, kanske inte borde läsa mer. Jag vill inte att detta inlägget ska, på något sätt, så något frö i någons huvud att tänka som jag. Det jag vill få ut av det här inlägget är att någon som kanske mår eller mått som jag, får känna igen sig, helt enkelt. Vilket är något som jag saknat och önskat, funnits för mig i mina senaste 6 månader! Så here we go!

 

Är lite osäker på vart jag ska börja. Men från att jag blev utskriven från Psykiatriska avdelningen så var jag fortfarande jätteJÄTTE manisk. Läkaren som skrev ut mig tyckte att de var okej för mig att gå tillbaka till jobbet direkt. Jag klandrar honom inte för fem öre! Han frågade mig: "Vad känner du att du vill göra?" mitt svar var: "Jag vill tillbaka till mitt jobb!!!" Så, så blev det. Det fungerade i ca 1 månad. Sedan kom den där, så klassiska, kraschen. Som vi som lider av Bipolär sjukdom, oftast, drabbas av. Vissa djupare än andra. 

Jag fick också veta att jag lider av den värsta typen av manodepressiv (samma sak som Bipolär sjukdom, bara ett annat, lite mer gammaldags namn). 

 

Det finns alltså två olika typer, bipolär typ 1 och typ 2. Jag är typ 1, vilket innebär högre toppar (manier), djupare dalar (depressioner). Medans typ 2:or oftast hamnar i Hypomanier, vilket innebär en mindre topp, vilket i sig oftast leder till mindre dalar.

 

Ja, så nu när jag har förklarat lite kort, så ska jag fortsätta att berätta vad jag har gått igenom och fortfarande håller på att gå igenom.

 

Från kraschen, efter att jag gått tillbaka till jobbet direkt, så har jag varit på den mörkaste av mörkaste platser man kan tänka sig. Eller nej, förresten, jag har hela tiden haft en känsla av att ingen förstår eller kan förstå hur jag har mått de senaste 6 månaderna. Men jag ska göra ett försök att förklara så ni kanske kan få en hint till hur det varit.

 

Jag har varit extremt självmordsbenägen. Det enda jag har velat är att dö! Jag har varit väldigt mycket själv i lägenheten (pga att Kalle har jobbat och sedan spelat/tränat fotboll på hög nivå)  och tänkt så många gånger att nu, nu gör jag slut på den här skiten. Men så har jag (tack och lov) tittat på min älskade älskade Ibra, och tänkt att: ” Han ska inte behöva se sin matte, som är en av de två som han älskar mest på denna jord, ligga livlös i vårat hem.” Så det har hindrat mig.

Men annars har jag, som alla som är så pass självmordsbenägna, tänk att: ”Kalle, min familj, mina vänner, dom får det bättre när jag är borta, dom vet det bara inte ännu, jag är ju bara en börda för dom just nu.” Det har också varit för jag ser ju hur dåligt dom mår när jag mår såhär och då har jag känt att jag skadar dom, psykiskt. Jag mår så extremt dåligt av att se mina närmaste må dåligt, PÅ GRUND utav MIG.. Det äter upp mig inifrån..

 

Något jag har blivit extremt bra på under mina 6 år av psykisk ohälsa, är att jag, omedvetet, sätter upp en fasad. Jag är ju den där glada, spralliga, pratglada tjejen. Vilket de senaste 6 månaderna har dränerat mig efter en enda kort träff med en person som jag egentligen vill prata med.

 

Men under den här extrema depressionen som jag levt i, i så många månader nu. Så har jag inte kunnat gå ut, inte ens på en 1km promenad. Jag har inte kunnat varit hemma, hos Kalle, han som ALLTID vet hur han ska tackla mig, i allt vad det här har innebärt. Pga att han spelar fotboll på hög nivå och jobbar också, som jag sa tidigare. Vilket i sig har varit sjukt jobbigt! Men tack och lov så jobbar min mamma som dagmamma. Vilket innebär att hon är hemma hela dagarna. Det och Ibra, har varit min räddning från att jag skulle ta mitt liv. Få slut på all jävla smärta.. Har känt varenda dag att jag orkar inte mer!! Inte en sekund till.. Jag har känt att alla som säger, i all välmening, ”de kommer bli bra”, ja ni säger så och jag kan svara, ”ja jag hoppas det.” Men innerst inne har jag känt, det finns inget slut på detta. Det kommer aldrig bli bättre! Säg inte så! För ni vet inte en skit.. Till och med mina litiumsköterskor som säger så, då känner jag bara att jag skulle vilja skrika: ”HÅLL KÄFTEN.”

Med detta, blandat med att jag fortfarande, än idag, är kvar i min mani, så får jag sjuka irritationsutbrott. På skitsaker. Vilket också såklart är skitjobbigt och de gånger jag inte kan hindra dessa så skäms jag något så fruktansvärt efteråt, speciellt när mina vänner får se det, speciellt de vänner som aldrig ens upplevt daglig ångest..

 

Jag är en sån där klassisk människa som vill pleasa alla andra, utom mig själv, så om någon säger att dom upplevt mig på något annat sätt än så. Då blir jag helt förstörd och vill bara ta livet av mig på direkten.

Men samtidigt så kan jag verkligen och vill stå upp för mina åsikter och vad som är rätt och fel, och vill så gärna att alla ska lyssna och ta till sig av vad jag menar. Men jag måste lära mig att man inte kan ändra på alla människor. Vissa är bara som dom är och kan inte ta åt sig av någon annan. Men de är otroligt svårt för mig.

 

De senaste 2-3 månaderna har jag kommit på att jag har en otrolig dödslängtan. Jag är inte ett dugg rädd för döden. Jag utmanar gärna vissa lägen. Kanske för att få en slags kick, men också för att jag inte är rädd för att dö. Känns som jag skulle tycka att det skulle vara skönt liksom. Detta från att vara lite försiktig och inte göra något som jag tyckte var minsta lilla obehagligt.

 

MEN jag som hela tiden varit helt övertygad om att jag aldrig skulle komma ut ur helvetet, som var min vardag och som jag sa tidigare, varje minut, varje sekund, kändes som en hel evighet. När alla sa: ”håll ut, du måste ha tålamod, de kan ta 1-1,5 år innan medicinen verkar.” kändes som blablablaaa i mina öron. Nu kommer det där ordet MEN!

 

Efter mycket om och men så fick jag, efter en lååång utfasning, av Venlafaxin, (stark antidepressiv medicin) som inte alls är bra för oss bipolär att äta. Den kan förvärra manier, vilket de gjorde för mig, jag hamnade i en psykos pga dessa. Men de kan även göra att man fastnar i en depression.. Men jag fick i alla fall bort den tillslut och fick börja med en ny medicin (Lamotrigin) också en antidepressiv medicin men som är för just bipolära.

 

Jag har också haft extremt stora problem med min mage, pga litiumet (den medicinen man äter mot bipolär sjukdom i första hand) VARNING FÖR KÄNSLIGA ;) Till en början fick jag bl.a. jättedålig hy, gick upp 10 kg i vikt på ca 1-2 månader och frös (vilket det sistnämnda var väldigt olikt mig). Efter lite tjat, till litiumsköterskan, om att jag var rädd att min ämnesomsättning hade rubbats, vilket är rätt så vanligt förekommande när man börjar äta litium. Så fick jag äntligen ta ett blodprov och de visade, mycket riktigt, att jag hade väldigt låga värden på ämnesomsättningshormon. Jag sattes då in på levaxin (ämnesomsättningshormon) och fick höja några gånger innan de värdena blev bra. Man räknade då med att magen (som också varit ett problem) skulle ordna upp sig, men de gjorde den inte.. Jag fick då byta litium till ett annat litium. Det första jag åt, de vanligaste, hette lithionit och den nya jag fick byta till heter litarex. Litarex är en licensierad medicin vilken innebär att de blir lite krångligare att hämta ut den för mig och min läkare blev tvungen att söka dispens för att jag skulle kunna hämta ut den. Men jag har VÄRLDENS bästa läkare på psykiatrin i Sandviken, så de fixade han i ett nafs. I samband med detta och i samband med att jag fick bort den första antidepressiva och jag fick in den nya så har det faktiskt blivit en liten vändning. Jag fick trappa upp den sakta men säkert och nu är jag uppe i en så pass hög dos att de flesta känner skillnad. Och jag tror faktiskt att jag gör det. Jag har inte känt mig såhär okej på 6 månader. Och kanske till och med ända bak till för 5-6 år sedan, då allt började. Men jag törs ändå inte riktigt säga att jag känner mig glad. För jag är LIVRÄDD att det bara ska vara en fas och att jag snart är tillbaka till helvetet igen.. Men jag försöker och kämpar för att hoppas på att medicinen har hjälpt och att jag sakta men säkert kan komma tillbaka till livet. Och kanske någon gång i framtiden, faktiskt tycka om att leva, och att vilja leva.

 

För det är en sak som jag fortfarande känner, även fast jag nu, när jag äntligen känner en liten vändning och eventuellt kanske ett litet ljus i tunneln, så känner jag en dödslängtan. Inte kanske lika ofta att jag känner en direkt känsla att vilja dö. Men att den finns där, dödslängtan, hel jävla tiden. Jag känner mig inte ett dugg rädd för döden. Känner ofta när jag utmanar ödet, i alla olika slags lägen, att ”äh de spelar ingen roll, skulle nog vara skönt att dö, slippa all den här jävla smärtan inne i själen, i hjärtat, ja i hela kroppen”..

 

Så nu hoppas jag att jag ska kunna uppdatera någon mer gång här, men ha inga förhoppningar! För de går fortfarande väldigt upp, och ner, men dock mycket mindre svängningar för tillfället, åtminstone J

 

Kram på er och ta hand om er, och mår ni dåligt, se till att ha familj, vänner, bekanta, som du kan anförtro dig till, som förstår dig oavsett och som inte dömer dig! Få dom att lyssna på vad du faktiskt har att säga, att dom verkligen tar in det du säger. Jag använder ofta orden :” TA MIG PÅ ORDEN när jag säger detta” de brukar fungera. Ett litet tips från mig till er. 

Är lite osäker på vart jag ska börja. Men från att jag blev utskriven från Psykiatriska avdelningen så var jag fortfarande jätteJÄTTE manisk. Läkaren som skrev ut mig tyckte att de var okej för mig att gå tillbaka till jobbet direkt. Jag klandrar honom inte för fem öre! Han frågade mig: "Vad känner du att du vill göra?" mitt svar var: "Jag vill tillbaka till mitt jobb!!!" Så, så blev det. Det fungerade i ca 1 månad. Sedan kom den där, så klassiska, kraschen. Som vi som lider av Bipolär sjukdom, oftast, drabbas av. Vissa djupare än andra. 

Jag fick också veta att jag lider av den värsta typen av manodepressiv (samma sak som Bipolär sjukdom, bara ett annat, lite mer gammaldags namn). 

 

Det finns alltså två olika typer, bipolär typ 1 och typ 2. Jag är typ 1, vilket innebär högre toppar (manier), djupare dalar (depressioner). Medans typ 2:or oftast hamnar i Hypomanier, vilket innebär en mindre topp, vilket i sig oftast leder till mindre dalar.

 

Ja, så nu när jag har förklarat lite kort, så ska jag fortsätta att berätta vad jag har gått igenom och fortfarande håller på att gå igenom.

 

Från kraschen, efter att jag gått tillbaka till jobbet direkt, så har jag varit på den mörkaste av mörkaste platser man kan tänka sig. Eller nej, förresten, jag har hela tiden haft en känsla av att ingen förstår eller kan förstå hur jag har mått de senaste 6 månaderna. Men jag ska göra ett försök att förklara så ni kanske kan få en hint till hur det varit.

 

Jag har varit extremt självmordsbenägen. Det enda jag har velat är att dö! Jag har varit väldigt mycket själv i lägenheten (pga att Kalle har jobbat och sedan spelat/tränat fotboll på hög nivå)  och tänkt så många gånger att nu, nu gör jag slut på den här skiten. Men så har jag (tack och lov) tittat på min älskade älskade Ibra, och tänkt att: ” Han ska inte behöva se sin matte, som är en av de två som han älskar mest på denna jord, ligga livlös i vårat hem.” Så det har hindrat mig.

Men annars har jag, som alla som är så pass självmordsbenägna, tänk att: ”Kalle, min familj, mina vänner, dom får det bättre när jag är borta, dom vet det bara inte ännu, jag är ju bara en börda för dom just nu.” Det har också varit för jag ser ju hur dåligt dom mår när jag mår såhär och då har jag känt att jag skadar dom, psykiskt. Jag mår så extremt dåligt av att se mina närmaste må dåligt, PÅ GRUND utav MIG.. Det äter upp mig inifrån..

 

Något jag har blivit extremt bra på under mina 6 år av psykisk ohälsa, är att jag, omedvetet, sätter upp en fasad. Jag är ju den där glada, spralliga, pratglada tjejen. Vilket de senaste 6 månaderna har dränerat mig efter en enda kort träff med en person som jag egentligen vill prata med.

 

Men under den här extrema depressionen som jag levt i, i så många månader nu. Så har jag inte kunnat gå ut, inte ens på en 1km promenad. Jag har inte kunnat varit hemma, hos Kalle, han som ALLTID vet hur han ska tackla mig, i allt vad det här har innebärt. Pga att han spelar fotboll på hög nivå och jobbar också, som jag sa tidigare. Vilket i sig har varit sjukt jobbigt! Men tack och lov så jobbar min mamma som dagmamma. Vilket innebär att hon är hemma hela dagarna. Det och Ibra, har varit min räddning från att jag skulle ta mitt liv. Få slut på all jävla smärta.. Har känt varenda dag att jag orkar inte mer!! Inte en sekund till.. Jag har känt att alla som säger, i all välmening, ”de kommer bli bra”, ja ni säger så och jag kan svara, ”ja jag hoppas det.” Men innerst inne har jag känt, det finns inget slut på detta. Det kommer aldrig bli bättre! Säg inte så! För ni vet inte en skit.. Till och med mina litiumsköterskor som säger så, då känner jag bara att jag skulle vilja skrika: ”HÅLL KÄFTEN.”

Med detta, blandat med att jag fortfarande, än idag, är kvar i min mani, så får jag sjuka irritationsutbrott. På skitsaker. Vilket också såklart är skitjobbigt och de gånger jag inte kan hindra dessa så skäms jag något så fruktansvärt efteråt, speciellt när mina vänner får se det, speciellt de vänner som aldrig ens upplevt daglig ångest..

 

Jag är en sån där klassisk människa som vill pleasa alla andra, utom mig själv, så om någon säger att dom upplevt mig på något annat sätt än så. Då blir jag helt förstörd och vill bara ta livet av mig på direkten.

Men samtidigt så kan jag verkligen och vill stå upp för mina åsikter och vad som är rätt och fel, och vill så gärna att alla ska lyssna och ta till sig av vad jag menar. Men jag måste lära mig att man inte kan ändra på alla människor. Vissa är bara som dom är och kan inte ta åt sig av någon annan. Men de är otroligt svårt för mig.

 

De senaste 2-3 månaderna har jag kommit på att jag har en otrolig dödslängtan. Jag är inte ett dugg rädd för döden. Jag utmanar gärna vissa lägen. Kanske för att få en slags kick, men också för att jag inte är rädd för att dö. Känns som jag skulle tycka att det skulle vara skönt liksom. Detta från att vara lite försiktig och inte göra något som jag tyckte var minsta lilla obehagligt.

 

MEN jag som hela tiden varit helt övertygad om att jag aldrig skulle komma ut ur helvetet, som var min vardag och som jag sa tidigare, varje minut, varje sekund, kändes som en hel evighet. När alla sa: ”håll ut, du måste ha tålamod, de kan ta 1-1,5 år innan medicinen verkar.” kändes som blablablaaa i mina öron. Nu kommer det där ordet MEN!

 

Efter mycket om och men så fick jag, efter en lååång utfasning, av Venlafaxin, (stark antidepressiv medicin) som inte alls är bra för oss bipolär att äta. Den kan förvärra manier, vilket de gjorde för mig, jag hamnade i en psykos pga dessa. Men de kan även göra att man fastnar i en depression.. Men jag fick i alla fall bort den tillslut och fick börja med en ny medicin (Lamotrigin) också en antidepressiv medicin men som är för just bipolära.

 

Jag har också haft extremt stora problem med min mage, pga litiumet (den medicinen man äter mot bipolär sjukdom i första hand) VARNING FÖR KÄNSLIGA ;) Till en början fick jag bl.a. jättedålig hy, gick upp 10 kg i vikt på ca 1-2 månader och frös (vilket det sistnämnda var väldigt olikt mig). Efter lite tjat, till litiumsköterskan, om att jag var rädd att min ämnesomsättning hade rubbats, vilket är rätt så vanligt förekommande när man börjar äta litium. Så fick jag äntligen ta ett blodprov och de visade, mycket riktigt, att jag hade väldigt låga värden på ämnesomsättningshormon. Jag sattes då in på levaxin (ämnesomsättningshormon) och fick höja några gånger innan de värdena blev bra. Man räknade då med att magen (som också varit ett problem) skulle ordna upp sig, men de gjorde den inte.. Jag fick då byta litium till ett annat litium. Det första jag åt, de vanligaste, hette lithionit och den nya jag fick byta till heter litarex. Litarex är en licensierad medicin vilken innebär att de blir lite krångligare att hämta ut den för mig och min läkare blev tvungen att söka dispens för att jag skulle kunna hämta ut den. Men jag har VÄRLDENS bästa läkare på psykiatrin i Sandviken, så de fixade han i ett nafs. I samband med detta och i samband med att jag fick bort den första antidepressiva och jag fick in den nya så har det faktiskt blivit en liten vändning. Jag fick trappa upp den sakta men säkert och nu är jag uppe i en så pass hög dos att de flesta känner skillnad. Och jag tror faktiskt att jag gör det. Jag har inte känt mig såhär okej på 6 månader. Och kanske till och med ända bak till för 5-6 år sedan, då allt började. Men jag törs ändå inte riktigt säga att jag känner mig glad. För jag är LIVRÄDD att det bara ska vara en fas och att jag snart är tillbaka till helvetet igen.. Men jag försöker och kämpar för att hoppas på att medicinen har hjälpt och att jag sakta men säkert kan komma tillbaka till livet. Och kanske någon gång i framtiden, faktiskt tycka om att leva, och att vilja leva.

 

För det är en sak som jag fortfarande känner, även fast jag nu, när jag äntligen känner en liten vändning och eventuellt kanske ett litet ljus i tunneln, så känner jag en dödslängtan. Inte kanske lika ofta att jag känner en direkt känsla att vilja dö. Men att den finns där, dödslängtan, hel jävla tiden. Jag känner mig inte ett dugg rädd för döden. Känner ofta när jag utmanar ödet, i alla olika slags lägen, att ”äh de spelar ingen roll, skulle nog vara skönt att dö, slippa all den här jävla smärtan inne i själen, i hjärtat, ja i hela kroppen”..

 

Så nu hoppas jag att jag ska kunna uppdatera någon mer gång här, men ha inga förhoppningar! För de går fortfarande väldigt upp, och ner, men dock mycket mindre svängningar för tillfället, åtminstone J

 

Kram på er och ta hand om er, och mår ni dåligt, se till att ha familj, vänner, bekanta, som du kan anförtro dig till, som förstår dig oavsett och som inte dömer dig! Få dom att lyssna på vad du faktiskt har att säga, att dom verkligen tar in det du säger. Jag använder ofta orden :” TA MIG PÅ ORDEN när jag säger detta” de brukar fungera. Ett litet tips från mig till er. <3

Bipolär sjukdom/manodepressiv del 3

Tänkte berätta lite mer fakta om vad bipolär är enligt böcker och forskning. Men jag kommer också att skriva lite utifrån min synvinkel/erfarenheter och utifrån mina känslor. Ska försöka göra det rätt kort och ta med det mest intressanta om sjukdomen, sånt som man inte vet om man inte kommit i kontakt med sjukdomen av någon anledning.

 

Till att börja med så är bipolär sjukdom/manodepressivitet en allvarlig kronisk psykisk sjukdom. Den gör att en pendlar mellan högt och lågt, maniska/hypomaniska perioder varvat med depressioner. Oftast leder ett maniskt eller hypomaniskt skov till att man kör in i väggen och går då in i de depressiva episoderna.

Man behandlar detta i de flesta fall med medicinen Litium, vilken ska hjälpa en att framförallt hålla nere topparna. Men, om jag förstått det rätt, så ska väl det i sin tur hjälpa att förhindra hamna i depression också. Denna medicin kan, såklart i värsta fall, slå ut organ. Man kan också bli ’förgiftad’ om inte medicinen tas som en ska eller om vätskebalansen i kroppen ändras. Litium är nämligen en salt, så den mäts i blodet hur pass koncentrerad den är. Därför går jag en gång i veckan och lämnar blodprover som min litiumsköterska på psykiatrin håller koll på. Pga allt detta jag nyss berättade så måste jag tänka på att inte dricka för mycket kaffe eller te. Jag ska också tänka på att inte dricka för mycket vatten, men inte heller för lite vatten, inte äta så mycket salt, för då kan ju vätskebalansen justeras och jag får annan/fel koncentration i mitt blod. Detta kanske låter som en bagatell. Men för mig, som aldrig någonsin har behövt tänka på någonting kring min hälsa, är det en stor omställning och jag tänker fasen på det varje gång jag har en påtår av morgonkaffet, varje gång jag tar ett glas vatten osv.. Något mer är att man får muntorrhet, vilket leder till att jag, när jag inte tuggar på något, smakar medicin i munnen. Jag har också redan haft ettpar inflammationer i tandköttet sen jag började med medcinen. Detta trots att jag är jättenoga med att borsta tänder ordentligt och med bra tandkräm, fluxar 2-3 ggr om dagen osv..

Medicinen gör också att man får ökad aptit. Vilket har varit skitjobbigt för mig. Jag har nästan alltid haft en ohälsosam relation till mat, antar att det alltid rört sig om lite ätstörning av något slag. Nu har jag tyvärr gått upp hela 8 kg sen jag insjuknade. Detta är, som ni kanske förstår, riktigt jävla pissjobbigt för mig.. Jag kämpar nu för att inte gå upp mer, vilket jag också är livrädd för. Jag har hört och läst skräckhistorier om folk, som äter litium, som har gått upp 10, 30 och 55kg!!

 

Det är inte heller något alternativ att inte äta medicin pga att det är bevisat med hjälp av magnetröntgen att efter varje skov(mani) du har så skadas hjärnan, fysiskt! Galet va!? Det får en att förstå att det verkligen är en allvarlig sjukdom och inget hittepå!

Många jämför lituim för en manodepressiv med insulin för en diabetiker. Då får man också lite annat perspektiv på sjukdomen.

Det är 1-2 procent av svenska befolkningen som lider utav bipolär sjukdom. 8-20 procent av dessa begår självmord, alltså är det 10-20 gånger vanligare än hos normalbefolkningen.

En sak som jag tror att jag fått svar på genom min diagnostisering, är att jag länge haft en magkänsla att jag kommer att dö tidigt. Det finns nämligen studier på att det är 8 gånger större risk för oss med bipolär sjukdom att dö i förtid och tyvärr dör många med sjukdomen innan man hinner fylla 40 år. 

Skrämmande siffror för en som lever med sjukdomen..

När jag är i en mani, som jag är i, i skrivande stund, så kan jag få enorma svettningar, framförallt när jag sover. lägger in en bild här så får. ni se hur det kan se ut när jag vaknar ch svetten rinner!!

 

 
 

 

 

Man kan alltså aldrig blir frisk från sjukdomen och man SKA ta hjälp av medicin! Om den ena inte hjälper, så finns det något annat som hjälper!

Jag vill också poängtera att en normal/ icke sjuk person också har upp- och nedgångar i livet. Det är livets gång och behöver inte betyda att du är sjuk. Men tror du att du lider av manodepressivitet så sök hjälp hos psykiatrin och inte hos din vårdcentral!

 
 
 
Taggar: Bipolär sjukdom, Manodepressiv, Psykisk ohälsa;