Johanna Nordin

Jag vill börja med att tacka för alla fina ord för förra inlägget. Det, och ni, betyder mer än ni kan ana!! Jag blir så varm i hjärtat och ännu mer inspirerad att berätta min resa och stå upp för psykisk ohälsa!

Så, jag lovade att berätta lite mer om hur det var att bli inlagd på psyket för första (och förhoppningsvis sista) gången. Tror det får bli det enda idag så berättar jag mer om känslor och tankar som har varit, och som är idag, en annan dag. Kanske och förhoppningsvis imorgon!

Jag vill börja med att förklara lite mer ingående hur jag hamnade i det värsta maniska skovet jag hitintills upplevt. Vilket i sin tur ledde till inläggning.

Det började med att jag fick höja dosen på min antidepressiva medicin (Venlafaxin). Jag gick då, mer eller mindre, från ena dagen till den andra. Från att vara jättedeprimerad, jag hade skyhöga depression-värden, en ska ligga under ett värde på 19, där går gränsen för depression liksom. Mitt värde var 37. Min psykolog sa att de var bland de högsta hon varit med om. Så från det till att känna sig high on life’ på bara någon dag. Så sjukt att ingen inom sjukvården reagerade här!! Sån extrem skillnad. Jag minns att min psykolog ringde mig, ca två veckor efter vår senaste träff, när jag var på mitt nya jobb och jag berättade hur fantastiskt livet var och jag mådde såååååå bra igen!! Jag borde ju såklart ha förstått själv då också att något var på tok. Men i och med att jag redan sagt det en gång till en läkare och det blev bortviftat som smuts så fanns det väl inte en tanke på att jag hade en diagnos.

Jag mådde, som sagt, huuuur bra som helst. Behövde knappt sova, älskade livet, orkade hur mycket som helst, ville hitta på saker, festade varje helg, extremt driven, mm.

Detta hände alltså på en handvändning från att jag höjde dosen på antidepp.

De två ’sista’ helgerna innan jag blir inlagd så gör jag dessa självmordsförsöken. Jag vill inte gå in närmare på det då det blir lite väl privat och för att jag vill inte plantera några idéer hos någon, framförallt inte om det är unga som läser, som kanske i sin tur mår dåligt. Jag vill också säga att det, på riktigt, finns hjälp att få! Självmord är inte vägen ut!! <3

Men sista gången leder som sagt till att Kalle ser till att jag kommer in till psykakuten. Väl där så får vi prata med en läkare som frågar massor av frågor om mig, mitt mående och mina tankar.  

Hen överlägger sedan med överläkaren på psykiatrin och dom anser att jag måste läggas in.

Mina första tankar var: NEJNEJNEJ! Aldrig att dom får in mig på psyket. Där hör inte jag hemma.. Men hen övertalar mig tillslut. Tack och lov!!

Vi (jag och Kalle<3) blir visade upp till avdelningen och fick en rundtur utav en av mina kontaktpersoner som man blir tilldelad. Första blicken var verkligen skräckinjagande, de var precis som man tänker sig att det ska vara. Jag får ett rum som jag ska dela tillsammans med en annan tjej. Jag får fullständig panik! Jag bryter ihop och sjunker ner till golvet och gråtandes får jag fram att jag vägrar stanna här, jag vill hem jag vill hem jag vill hem!! Strax därpå bryter Kalle ihop, vi båda känner att det här går inte. Kalle hämtar min kontaktperson och han fixar i sin tur att jag får träffa överläkaren på en gång. Jag får då ett eget rum istället, med egen dusch och toalett. Då går jag med på att stanna. Annars hade jag blivit tvångsinlagd pga mitt tillstånd.

Överläkaren förstår på ca 20 min att det handlar om bipolär sjukdom/manodepressivitet. Helt otroligt va duktiga dom är! Stor eloge och jag tycker att alla som lider av psykisk ohälsa som känner att dom inte får hjälp av sin vårdcentral bör söka sig till psykiatrin!

Jag känner iaf omedelbart en stor lättnad över diagnostiseringen. ÄNTLIGEN kanske jag får rätt hjälp och kommer, inom en oviss framtid, få må bra. Få må som en människa ska må. Inte känna hopplöshet, inte vilja avsluta livet för att alla andra alternativ känns alldeles för tuffa att gå igenom.

Tiden på avdelningen är egentligen rätt suddig, då jag gick på tunga mediciner för att dämpa min enorma ångest som gjort mig suicidal och även för att komma från det maniska skovet. Men jag kom faktiskt att trivas rätt bra där. En av mina kontaktpersoner var så himla duktig och var verkligen min trygghet där inne! Efter bara ett par dagar där inne så började jag få gå på kortare permissioner tillsammans med Kalle. Kalle var tvungen att komma in och hämta mig och lämna av mig på avdelningen. Man kände sig som en riktig brottsling haha. Så nära brottsling jag kommer att komma åtminstone ;) Avdelnings var såklart låst. Så vi som bodde där inte kunde gå ut själva och ingen kunde komma in hur som helst heller.

Efter en vecka på avdelningen så fick jag träffa överläkaren för en sista utredning för att fastställa diagnos. Läkaren berättar direkt efter att utredningen att jag är ett skolboksexemplar på bipolär sjukdom. Han säger till och med att han skulle vilja hämta hit läkare- och läkarstudenter för att visa mig som ett exempel på sjukdomen, i syfte att lära. För att jag är så mitt i prick.

Såklart får ju detta en att känna lite ilska iom att jag gått i 5 jäkla år och mått jättejättedåligt och haft suicidtankar. Tänk om den där läkaren på vårdcentralen i Avesta hade lyssnat på mig när jag nämner mina tankar om ev diagnos. Tänk om hen hade varit lite större person och gjort sitt jobb ordentligt och gjort en utredning där och då. Shit va mycket lidande som både jag och mina närmaste och framförallt Kalle hade sluppit. Blir arg och ledsen när jag tänker på det. Men jag försöker att inte tänka på det så. Att allt händer av en anledning.

Jag blev iaf otroligt lättad när överläkaren på psykiatrin säger detta. Det betyder ju att det är väldigt liten chans att dom ställer fel diagnos. Om jag är så mitt i prick.

Men rädslan finns tyvärr där ändå. Att det ska komma fram att jag inte alls lider av bipolär sjukdom. Vad händer då??

Fast jag känner mig samtidigt väldigt säker på att det är just manodepressivitet jag har och inget annat.

Efter utredningen så ansågs det att jag var så pass frisk från suicidtankar att jag fick åka hem. Jag hade då legat inne i en vecka, min första vecka inlagd på psyket.

Vi får se vad nästa inlägg blir om. Antingen om mina känslor och tankar eller lite mer ingående fakta på sjukdomen. Vad tycker ni? Vad vill ni läsa om?