Johanna Nordin

Hej igen!

 Jag går igenom en väldigt tuff period nu och sen en tid tillbaka. Jag har otroligt mycket ångest som gör att jag inte kan posta alla inlägg här som jag skulle önska att jag kunde. 

 Men jag fick en fråga efter senaste inlägget som jag faktiskt kan svara på! Så jag hoppas att det kan hjälpa någon. 

 Frågan var (ungefärlig) vad gör jag för att må bättre och vad jag gör under de mörkaste dagarna för att stå ut med dagen.?

Jag kom till en punkt, för några månader sedan, där jag kände att nu måste JAG göra det JAG kan för att må bättre. Såklart måste jag äta mediciner i mängder. Men de bekommer mig faktiskt inte. Tvärt om. Jag äter så mycket jag behöver om de så är 30 tabletter om dagen, vilket det ungefär är för tillfället. 

Men de är ju faktiskt vetenskapligt bevisat att motion, träning, bra mat och rutiner hjälper, absolut inte botar, men hjälper mot depression. Även mot mani, som är mitt sjukdomsfall. 

Så en dag så bestämde jag mig bara för att nu måste jag ändra på mitt liv. I den mån jag kan. 

Innan den här insikten kom. Då såg en typisk dag för mig ut som följer: 

Jag sov från ca 21/22- 12/13 tiden. Så alltså ca 15 timmar. Plus att jag bland kunde sova middag på 1-2 timmar. Så de var sova, äta, gå på toa. Dock var jag under den tiden på tok för deprimerad för att kanske göra något annat. Men när jag hämtat mig hyfsat så kom till den här insikten, som jag nu ska berätta efter lång utläggning haha!

Jag började med att införskaffa en väggkalender, ni vet en sån där som mamma och pappa, mormor och morfar har. Köpte på personligalmernacka.se så jag kunde göra den lite inbjudande och anpassad för mig och mina behov. Så jag började skriva upp där vad jag skulle göra under veckan, en vecka i taget. Kan vara en så banal grej som att ’gå och tvätta’. Men jag skriver också upp vilka dagar jag ska träna. För mig har det blivit måndagar, onsdagar och fredagar. Med lite diffar hit och dit. För varje grej jag gör så checkar jag av med en grön penna (också ett tips att köpa pennor i olika färger, gör det hela lite mer festligt) 

Jag ställer 2 klockor varje morgon, en på 08.20 och en på 08.30. Tillåter mig att snooza till max 09.00. I början var maxgränsen 10.00, de sämsta dgarna 11.00, för att jag var så otroligt trött. Men låt det vara ok! Man måste börja någonstans. Även om jag inte kommer upp ur sängen innan 09.30 så ska jag ändå se till att vara vaken innan 09.00. Sen kan jag ligga och titta på telefonen i en halvtimme. Men jag är vaken! 

Under dagen försöker jag hålla mig vaken, alltså inte sova middag fastän jag ofta känner mig helt slut. Men detta för att jag vet att då sover jag bättre och det blir lättare att komma upp. 

Jag och Kalle (min räddare) ser alltid till så att det finns hälsosam mat hemma och nära till hands så jag får i mig mat regelbundet. Det är också SÅ viktigt! Äta regelbundet och ordentligt. Inte fuska med att skippa lunchen eller mellanmålet t.ex. Jag försöker så gott det går att äta med ca 3 timmars mellanrum. 

De här är saker man absolut INTE vill göra när man är deprimerad. De är det sista man vill göra när man är nere i det där förbannade mörka hålet. Men tyvärr är det de vi måste göra, vi som är där. Vi måste göra, i princip, ALLT vi INTE vill göra.. De i sig är en kamp, för varje liten sak att ta i tu med. Om de så bara är att ta tallriken till diskbänken. Men de är det vi måste göra för att någon gång i framtiden få må bättre. Jag mår fortfarande inte bättre utav det. Men jag VET att jag måste göra det. För framtiden. 

Så i stora drag är mitt tips till er som lider av psykisk ohälsa och säkert till er lyckligt lottade som inte lider av psykisk ohälsa:

Håll rutiner, rör på dig och gör tvärt emot vad du vill, så gott du kan. 

Men kanske också de viktigaste av allt, som min otroligt kloka psykolog sa: ”Vi vet att inte socker är bra för kroppen, men i dom mörkaste stunderna så kanske du ska tänka mer på vad själen mår bra av!” Så alltså de ÄR okej att unna sig. Mår du skit en dag, ja men åk och köp den där glassen, godiset eller chipsen som du vill ha. Vi måste tänka på att själen faktiskt kanske behöver det någon gång ibland, inte varje dag, men ibland! 

Hoppas det här kan hjälpa någon och att allt det här makes sense. Vill också nämna att så fort jag mår bättre, någon gång i framtiden, vill hjälpa andra med psyisk ohälsa så mycket jag bara kan. 

Så kom gärna med fler frågor och tips på inlägg ni skulle vilja att jag skriver.

Ta hand om er och var snälla mot varandra, man vet aldrig vad en människa man möter går igenom <3

Kramar!

Tänkte berätta lite mer fakta om vad bipolär är enligt böcker och forskning. Men jag kommer också att skriva lite utifrån min synvinkel/erfarenheter och utifrån mina känslor. Ska försöka göra det rätt kort och ta med det mest intressanta om sjukdomen, sånt som man inte vet om man inte kommit i kontakt med sjukdomen av någon anledning.

Till att börja med så är bipolär sjukdom/manodepressivitet en allvarlig kronisk psykisk sjukdom. Den gör att en pendlar mellan högt och lågt, maniska/hypomaniska perioder varvat med depressioner. Oftast leder ett maniskt eller hypomaniskt skov till att man kör in i väggen och går då in i de depressiva episoderna.

Man behandlar detta i de flesta fall med medicinen Litium, vilken ska hjälpa en att framförallt hålla nere topparna. Men, om jag förstått det rätt, så ska väl det i sin tur hjälpa att förhindra hamna i depression också. Denna medicin kan, såklart i värsta fall, slå ut organ. Man kan också bli ’förgiftad’ om inte medicinen tas som en ska eller om vätskebalansen i kroppen ändras. Litium är nämligen en salt, så den mäts i blodet hur pass koncentrerad den är. Därför går jag en gång i veckan och lämnar blodprover som min litiumsköterska på psykiatrin håller koll på. Pga allt detta jag nyss berättade så måste jag tänka på att inte dricka för mycket kaffe eller te. Jag ska också tänka på att inte dricka för mycket vatten, men inte heller för lite vatten, inte äta så mycket salt, för då kan ju vätskebalansen justeras och jag får annan/fel koncentration i mitt blod. Detta kanske låter som en bagatell. Men för mig, som aldrig någonsin har behövt tänka på någonting kring min hälsa, är det en stor omställning och jag tänker fasen på det varje gång jag har en påtår av morgonkaffet, varje gång jag tar ett glas vatten osv.. Något mer är att man får muntorrhet, vilket leder till att jag, när jag inte tuggar på något, smakar medicin i munnen. Jag har också redan haft ettpar inflammationer i tandköttet sen jag började med medcinen. Detta trots att jag är jättenoga med att borsta tänder ordentligt och med bra tandkräm, fluxar 2-3 ggr om dagen osv..

Medicinen gör också att man får ökad aptit. Vilket har varit skitjobbigt för mig. Jag har nästan alltid haft en ohälsosam relation till mat, antar att det alltid rört sig om lite ätstörning av något slag. Nu har jag tyvärr gått upp hela 8 kg sen jag insjuknade. Detta är, som ni kanske förstår, riktigt jävla pissjobbigt för mig.. Jag kämpar nu för att inte gå upp mer, vilket jag också är livrädd för. Jag har hört och läst skräckhistorier om folk, som äter litium, som har gått upp 10, 30 och 55kg!!

Det är inte heller något alternativ att inte äta medicin pga att det är bevisat med hjälp av magnetröntgen att efter varje skov(mani) du har så skadas hjärnan, fysiskt! Galet va!? Det får en att förstå att det verkligen är en allvarlig sjukdom och inget hittepå!

Många jämför lituim för en manodepressiv med insulin för en diabetiker. Då får man också lite annat perspektiv på sjukdomen.

Det är 1-2 procent av svenska befolkningen som lider utav bipolär sjukdom. 8-20 procent av dessa begår självmord, alltså är det 10-20 gånger vanligare än hos normalbefolkningen.

En sak som jag tror att jag fått svar på genom min diagnostisering, är att jag länge haft en magkänsla att jag kommer att dö tidigt. Det finns nämligen studier på att det är 8 gånger större risk för oss med bipolär sjukdom att dö i förtid och tyvärr dör många med sjukdomen innan man hinner fylla 40 år. 

Skrämmande siffror för en som lever med sjukdomen..

När jag är i en mani, som jag är i, i skrivande stund, så kan jag få enorma svettningar, framförallt när jag sover. lägger in en bild här så får. ni se hur det kan se ut när jag vaknar ch svetten rinner!!

 

 

Man kan alltså aldrig blir frisk från sjukdomen och man SKA ta hjälp av medicin! Om den ena inte hjälper, så finns det något annat som hjälper!

Jag vill också poängtera att en normal/ icke sjuk person också har upp- och nedgångar i livet. Det är livets gång och behöver inte betyda att du är sjuk. Men tror du att du lider av manodepressivitet så sök hjälp hos psykiatrin och inte hos din vårdcentral!