Hej, länge sen nu igen..
Tänkte att jag skulle försöka sätta ord på hur mina senaste, snart, 6 månaderna har varit sedan jag skrev det senaste inlägget här. Finns risk för lite upprepning sen senast, men de får ni leva med :) Vill dessutom slänga ut en liten varning, att ni som har en tendens till att få dumma idéer av när andra pratar om självmordstankar osv, kanske inte borde läsa mer. Jag vill inte att detta inlägget ska, på något sätt, så något frö i någons huvud att tänka som jag. Det jag vill få ut av det här inlägget är att någon som kanske mår eller mått som jag, får känna igen sig, helt enkelt. Vilket är något som jag saknat och önskat, funnits för mig i mina senaste 6 månader! Så here we go!
Är lite osäker på vart jag ska börja. Men från att jag blev utskriven från Psykiatriska avdelningen så var jag fortfarande jätteJÄTTE manisk. Läkaren som skrev ut mig tyckte att de var okej för mig att gå tillbaka till jobbet direkt. Jag klandrar honom inte för fem öre! Han frågade mig: "Vad känner du att du vill göra?" mitt svar var: "Jag vill tillbaka till mitt jobb!!!" Så, så blev det. Det fungerade i ca 1 månad. Sedan kom den där, så klassiska, kraschen. Som vi som lider av Bipolär sjukdom, oftast, drabbas av. Vissa djupare än andra.
Jag fick också veta att jag lider av den värsta typen av manodepressiv (samma sak som Bipolär sjukdom, bara ett annat, lite mer gammaldags namn).
Det finns alltså två olika typer, bipolär typ 1 och typ 2. Jag är typ 1, vilket innebär högre toppar (manier), djupare dalar (depressioner). Medans typ 2:or oftast hamnar i Hypomanier, vilket innebär en mindre topp, vilket i sig oftast leder till mindre dalar.
Ja, så nu när jag har förklarat lite kort, så ska jag fortsätta att berätta vad jag har gått igenom och fortfarande håller på att gå igenom.
Från kraschen, efter att jag gått tillbaka till jobbet direkt, så har jag varit på den mörkaste av mörkaste platser man kan tänka sig. Eller nej, förresten, jag har hela tiden haft en känsla av att ingen förstår eller kan förstå hur jag har mått de senaste 6 månaderna. Men jag ska göra ett försök att förklara så ni kanske kan få en hint till hur det varit.
Jag har varit extremt självmordsbenägen. Det enda jag har velat är att dö! Jag har varit väldigt mycket själv i lägenheten (pga att Kalle har jobbat och sedan spelat/tränat fotboll på hög nivå) och tänkt så många gånger att nu, nu gör jag slut på den här skiten. Men så har jag (tack och lov) tittat på min älskade älskade Ibra, och tänkt att: ” Han ska inte behöva se sin matte, som är en av de två som han älskar mest på denna jord, ligga livlös i vårat hem.” Så det har hindrat mig.
Men annars har jag, som alla som är så pass självmordsbenägna, tänk att: ”Kalle, min familj, mina vänner, dom får det bättre när jag är borta, dom vet det bara inte ännu, jag är ju bara en börda för dom just nu.” Det har också varit för jag ser ju hur dåligt dom mår när jag mår såhär och då har jag känt att jag skadar dom, psykiskt. Jag mår så extremt dåligt av att se mina närmaste må dåligt, PÅ GRUND utav MIG.. Det äter upp mig inifrån..
Något jag har blivit extremt bra på under mina 6 år av psykisk ohälsa, är att jag, omedvetet, sätter upp en fasad. Jag är ju den där glada, spralliga, pratglada tjejen. Vilket de senaste 6 månaderna har dränerat mig efter en enda kort träff med en person som jag egentligen vill prata med.
Men under den här extrema depressionen som jag levt i, i så många månader nu. Så har jag inte kunnat gå ut, inte ens på en 1km promenad. Jag har inte kunnat varit hemma, hos Kalle, han som ALLTID vet hur han ska tackla mig, i allt vad det här har innebärt. Pga att han spelar fotboll på hög nivå och jobbar också, som jag sa tidigare. Vilket i sig har varit sjukt jobbigt! Men tack och lov så jobbar min mamma som dagmamma. Vilket innebär att hon är hemma hela dagarna. Det och Ibra, har varit min räddning från att jag skulle ta mitt liv. Få slut på all jävla smärta.. Har känt varenda dag att jag orkar inte mer!! Inte en sekund till.. Jag har känt att alla som säger, i all välmening, ”de kommer bli bra”, ja ni säger så och jag kan svara, ”ja jag hoppas det.” Men innerst inne har jag känt, det finns inget slut på detta. Det kommer aldrig bli bättre! Säg inte så! För ni vet inte en skit.. Till och med mina litiumsköterskor som säger så, då känner jag bara att jag skulle vilja skrika: ”HÅLL KÄFTEN.”
Med detta, blandat med att jag fortfarande, än idag, är kvar i min mani, så får jag sjuka irritationsutbrott. På skitsaker. Vilket också såklart är skitjobbigt och de gånger jag inte kan hindra dessa så skäms jag något så fruktansvärt efteråt, speciellt när mina vänner får se det, speciellt de vänner som aldrig ens upplevt daglig ångest..
Jag är en sån där klassisk människa som vill pleasa alla andra, utom mig själv, så om någon säger att dom upplevt mig på något annat sätt än så. Då blir jag helt förstörd och vill bara ta livet av mig på direkten.
Men samtidigt så kan jag verkligen och vill stå upp för mina åsikter och vad som är rätt och fel, och vill så gärna att alla ska lyssna och ta till sig av vad jag menar. Men jag måste lära mig att man inte kan ändra på alla människor. Vissa är bara som dom är och kan inte ta åt sig av någon annan. Men de är otroligt svårt för mig.
De senaste 2-3 månaderna har jag kommit på att jag har en otrolig dödslängtan. Jag är inte ett dugg rädd för döden. Jag utmanar gärna vissa lägen. Kanske för att få en slags kick, men också för att jag inte är rädd för att dö. Känns som jag skulle tycka att det skulle vara skönt liksom. Detta från att vara lite försiktig och inte göra något som jag tyckte var minsta lilla obehagligt.
MEN jag som hela tiden varit helt övertygad om att jag aldrig skulle komma ut ur helvetet, som var min vardag och som jag sa tidigare, varje minut, varje sekund, kändes som en hel evighet. När alla sa: ”håll ut, du måste ha tålamod, de kan ta 1-1,5 år innan medicinen verkar.” kändes som blablablaaa i mina öron. Nu kommer det där ordet MEN!
Efter mycket om och men så fick jag, efter en lååång utfasning, av Venlafaxin, (stark antidepressiv medicin) som inte alls är bra för oss bipolär att äta. Den kan förvärra manier, vilket de gjorde för mig, jag hamnade i en psykos pga dessa. Men de kan även göra att man fastnar i en depression.. Men jag fick i alla fall bort den tillslut och fick börja med en ny medicin (Lamotrigin) också en antidepressiv medicin men som är för just bipolära.
Jag har också haft extremt stora problem med min mage, pga litiumet (den medicinen man äter mot bipolär sjukdom i första hand) VARNING FÖR KÄNSLIGA ;) Till en början fick jag bl.a. jättedålig hy, gick upp 10 kg i vikt på ca 1-2 månader och frös (vilket det sistnämnda var väldigt olikt mig). Efter lite tjat, till litiumsköterskan, om att jag var rädd att min ämnesomsättning hade rubbats, vilket är rätt så vanligt förekommande när man börjar äta litium. Så fick jag äntligen ta ett blodprov och de visade, mycket riktigt, att jag hade väldigt låga värden på ämnesomsättningshormon. Jag sattes då in på levaxin (ämnesomsättningshormon) och fick höja några gånger innan de värdena blev bra. Man räknade då med att magen (som också varit ett problem) skulle ordna upp sig, men de gjorde den inte.. Jag fick då byta litium till ett annat litium. Det första jag åt, de vanligaste, hette lithionit och den nya jag fick byta till heter litarex. Litarex är en licensierad medicin vilken innebär att de blir lite krångligare att hämta ut den för mig och min läkare blev tvungen att söka dispens för att jag skulle kunna hämta ut den. Men jag har VÄRLDENS bästa läkare på psykiatrin i Sandviken, så de fixade han i ett nafs. I samband med detta och i samband med att jag fick bort den första antidepressiva och jag fick in den nya så har det faktiskt blivit en liten vändning. Jag fick trappa upp den sakta men säkert och nu är jag uppe i en så pass hög dos att de flesta känner skillnad. Och jag tror faktiskt att jag gör det. Jag har inte känt mig såhär okej på 6 månader. Och kanske till och med ända bak till för 5-6 år sedan, då allt började. Men jag törs ändå inte riktigt säga att jag känner mig glad. För jag är LIVRÄDD att det bara ska vara en fas och att jag snart är tillbaka till helvetet igen.. Men jag försöker och kämpar för att hoppas på att medicinen har hjälpt och att jag sakta men säkert kan komma tillbaka till livet. Och kanske någon gång i framtiden, faktiskt tycka om att leva, och att vilja leva.
För det är en sak som jag fortfarande känner, även fast jag nu, när jag äntligen känner en liten vändning och eventuellt kanske ett litet ljus i tunneln, så känner jag en dödslängtan. Inte kanske lika ofta att jag känner en direkt känsla att vilja dö. Men att den finns där, dödslängtan, hel jävla tiden. Jag känner mig inte ett dugg rädd för döden. Känner ofta när jag utmanar ödet, i alla olika slags lägen, att ”äh de spelar ingen roll, skulle nog vara skönt att dö, slippa all den här jävla smärtan inne i själen, i hjärtat, ja i hela kroppen”..
Så nu hoppas jag att jag ska kunna uppdatera någon mer gång här, men ha inga förhoppningar! För de går fortfarande väldigt upp, och ner, men dock mycket mindre svängningar för tillfället, åtminstone J
Kram på er och ta hand om er, och mår ni dåligt, se till att ha familj, vänner, bekanta, som du kan anförtro dig till, som förstår dig oavsett och som inte dömer dig! Få dom att lyssna på vad du faktiskt har att säga, att dom verkligen tar in det du säger. Jag använder ofta orden :” TA MIG PÅ ORDEN när jag säger detta” de brukar fungera. Ett litet tips från mig till er.
Är lite osäker på vart jag ska börja. Men från att jag blev utskriven från Psykiatriska avdelningen så var jag fortfarande jätteJÄTTE manisk. Läkaren som skrev ut mig tyckte att de var okej för mig att gå tillbaka till jobbet direkt. Jag klandrar honom inte för fem öre! Han frågade mig: "Vad känner du att du vill göra?" mitt svar var: "Jag vill tillbaka till mitt jobb!!!" Så, så blev det. Det fungerade i ca 1 månad. Sedan kom den där, så klassiska, kraschen. Som vi som lider av Bipolär sjukdom, oftast, drabbas av. Vissa djupare än andra.
Jag fick också veta att jag lider av den värsta typen av manodepressiv (samma sak som Bipolär sjukdom, bara ett annat, lite mer gammaldags namn).
Det finns alltså två olika typer, bipolär typ 1 och typ 2. Jag är typ 1, vilket innebär högre toppar (manier), djupare dalar (depressioner). Medans typ 2:or oftast hamnar i Hypomanier, vilket innebär en mindre topp, vilket i sig oftast leder till mindre dalar.
Ja, så nu när jag har förklarat lite kort, så ska jag fortsätta att berätta vad jag har gått igenom och fortfarande håller på att gå igenom.
Från kraschen, efter att jag gått tillbaka till jobbet direkt, så har jag varit på den mörkaste av mörkaste platser man kan tänka sig. Eller nej, förresten, jag har hela tiden haft en känsla av att ingen förstår eller kan förstå hur jag har mått de senaste 6 månaderna. Men jag ska göra ett försök att förklara så ni kanske kan få en hint till hur det varit.
Jag har varit extremt självmordsbenägen. Det enda jag har velat är att dö! Jag har varit väldigt mycket själv i lägenheten (pga att Kalle har jobbat och sedan spelat/tränat fotboll på hög nivå) och tänkt så många gånger att nu, nu gör jag slut på den här skiten. Men så har jag (tack och lov) tittat på min älskade älskade Ibra, och tänkt att: ” Han ska inte behöva se sin matte, som är en av de två som han älskar mest på denna jord, ligga livlös i vårat hem.” Så det har hindrat mig.
Men annars har jag, som alla som är så pass självmordsbenägna, tänk att: ”Kalle, min familj, mina vänner, dom får det bättre när jag är borta, dom vet det bara inte ännu, jag är ju bara en börda för dom just nu.” Det har också varit för jag ser ju hur dåligt dom mår när jag mår såhär och då har jag känt att jag skadar dom, psykiskt. Jag mår så extremt dåligt av att se mina närmaste må dåligt, PÅ GRUND utav MIG.. Det äter upp mig inifrån..
Något jag har blivit extremt bra på under mina 6 år av psykisk ohälsa, är att jag, omedvetet, sätter upp en fasad. Jag är ju den där glada, spralliga, pratglada tjejen. Vilket de senaste 6 månaderna har dränerat mig efter en enda kort träff med en person som jag egentligen vill prata med.
Men under den här extrema depressionen som jag levt i, i så många månader nu. Så har jag inte kunnat gå ut, inte ens på en 1km promenad. Jag har inte kunnat varit hemma, hos Kalle, han som ALLTID vet hur han ska tackla mig, i allt vad det här har innebärt. Pga att han spelar fotboll på hög nivå och jobbar också, som jag sa tidigare. Vilket i sig har varit sjukt jobbigt! Men tack och lov så jobbar min mamma som dagmamma. Vilket innebär att hon är hemma hela dagarna. Det och Ibra, har varit min räddning från att jag skulle ta mitt liv. Få slut på all jävla smärta.. Har känt varenda dag att jag orkar inte mer!! Inte en sekund till.. Jag har känt att alla som säger, i all välmening, ”de kommer bli bra”, ja ni säger så och jag kan svara, ”ja jag hoppas det.” Men innerst inne har jag känt, det finns inget slut på detta. Det kommer aldrig bli bättre! Säg inte så! För ni vet inte en skit.. Till och med mina litiumsköterskor som säger så, då känner jag bara att jag skulle vilja skrika: ”HÅLL KÄFTEN.”
Med detta, blandat med att jag fortfarande, än idag, är kvar i min mani, så får jag sjuka irritationsutbrott. På skitsaker. Vilket också såklart är skitjobbigt och de gånger jag inte kan hindra dessa så skäms jag något så fruktansvärt efteråt, speciellt när mina vänner får se det, speciellt de vänner som aldrig ens upplevt daglig ångest..
Jag är en sån där klassisk människa som vill pleasa alla andra, utom mig själv, så om någon säger att dom upplevt mig på något annat sätt än så. Då blir jag helt förstörd och vill bara ta livet av mig på direkten.
Men samtidigt så kan jag verkligen och vill stå upp för mina åsikter och vad som är rätt och fel, och vill så gärna att alla ska lyssna och ta till sig av vad jag menar. Men jag måste lära mig att man inte kan ändra på alla människor. Vissa är bara som dom är och kan inte ta åt sig av någon annan. Men de är otroligt svårt för mig.
De senaste 2-3 månaderna har jag kommit på att jag har en otrolig dödslängtan. Jag är inte ett dugg rädd för döden. Jag utmanar gärna vissa lägen. Kanske för att få en slags kick, men också för att jag inte är rädd för att dö. Känns som jag skulle tycka att det skulle vara skönt liksom. Detta från att vara lite försiktig och inte göra något som jag tyckte var minsta lilla obehagligt.
MEN jag som hela tiden varit helt övertygad om att jag aldrig skulle komma ut ur helvetet, som var min vardag och som jag sa tidigare, varje minut, varje sekund, kändes som en hel evighet. När alla sa: ”håll ut, du måste ha tålamod, de kan ta 1-1,5 år innan medicinen verkar.” kändes som blablablaaa i mina öron. Nu kommer det där ordet MEN!
Efter mycket om och men så fick jag, efter en lååång utfasning, av Venlafaxin, (stark antidepressiv medicin) som inte alls är bra för oss bipolär att äta. Den kan förvärra manier, vilket de gjorde för mig, jag hamnade i en psykos pga dessa. Men de kan även göra att man fastnar i en depression.. Men jag fick i alla fall bort den tillslut och fick börja med en ny medicin (Lamotrigin) också en antidepressiv medicin men som är för just bipolära.
Jag har också haft extremt stora problem med min mage, pga litiumet (den medicinen man äter mot bipolär sjukdom i första hand) VARNING FÖR KÄNSLIGA ;) Till en början fick jag bl.a. jättedålig hy, gick upp 10 kg i vikt på ca 1-2 månader och frös (vilket det sistnämnda var väldigt olikt mig). Efter lite tjat, till litiumsköterskan, om att jag var rädd att min ämnesomsättning hade rubbats, vilket är rätt så vanligt förekommande när man börjar äta litium. Så fick jag äntligen ta ett blodprov och de visade, mycket riktigt, att jag hade väldigt låga värden på ämnesomsättningshormon. Jag sattes då in på levaxin (ämnesomsättningshormon) och fick höja några gånger innan de värdena blev bra. Man räknade då med att magen (som också varit ett problem) skulle ordna upp sig, men de gjorde den inte.. Jag fick då byta litium till ett annat litium. Det första jag åt, de vanligaste, hette lithionit och den nya jag fick byta till heter litarex. Litarex är en licensierad medicin vilken innebär att de blir lite krångligare att hämta ut den för mig och min läkare blev tvungen att söka dispens för att jag skulle kunna hämta ut den. Men jag har VÄRLDENS bästa läkare på psykiatrin i Sandviken, så de fixade han i ett nafs. I samband med detta och i samband med att jag fick bort den första antidepressiva och jag fick in den nya så har det faktiskt blivit en liten vändning. Jag fick trappa upp den sakta men säkert och nu är jag uppe i en så pass hög dos att de flesta känner skillnad. Och jag tror faktiskt att jag gör det. Jag har inte känt mig såhär okej på 6 månader. Och kanske till och med ända bak till för 5-6 år sedan, då allt började. Men jag törs ändå inte riktigt säga att jag känner mig glad. För jag är LIVRÄDD att det bara ska vara en fas och att jag snart är tillbaka till helvetet igen.. Men jag försöker och kämpar för att hoppas på att medicinen har hjälpt och att jag sakta men säkert kan komma tillbaka till livet. Och kanske någon gång i framtiden, faktiskt tycka om att leva, och att vilja leva.
För det är en sak som jag fortfarande känner, även fast jag nu, när jag äntligen känner en liten vändning och eventuellt kanske ett litet ljus i tunneln, så känner jag en dödslängtan. Inte kanske lika ofta att jag känner en direkt känsla att vilja dö. Men att den finns där, dödslängtan, hel jävla tiden. Jag känner mig inte ett dugg rädd för döden. Känner ofta när jag utmanar ödet, i alla olika slags lägen, att ”äh de spelar ingen roll, skulle nog vara skönt att dö, slippa all den här jävla smärtan inne i själen, i hjärtat, ja i hela kroppen”..
Så nu hoppas jag att jag ska kunna uppdatera någon mer gång här, men ha inga förhoppningar! För de går fortfarande väldigt upp, och ner, men dock mycket mindre svängningar för tillfället, åtminstone J
Kram på er och ta hand om er, och mår ni dåligt, se till att ha familj, vänner, bekanta, som du kan anförtro dig till, som förstår dig oavsett och som inte dömer dig! Få dom att lyssna på vad du faktiskt har att säga, att dom verkligen tar in det du säger. Jag använder ofta orden :” TA MIG PÅ ORDEN när jag säger detta” de brukar fungera. Ett litet tips från mig till er. <3
